codetta

Frågan som gjorde att jag ökade mitt kyrkopolitiska engagemang var min och många av mina medstudenters upplevelse av Svenska kyrkan som arbetsgivare. På många håll var chefskapet katastrofalt och väldigt många av oss lämnade våra arbeten inom kyrkan för kortare eller längre tid. Det var också i den här frågan som jag gjorde mitt allra första anförande i kyrkomötet ca 23.00 under torsdagens nattmangling 2002.

Nervöst, men som med allt annat är det värsta över efter första gången. Sedan dess har det blivit flera anföranden, men kanske framför allt många samtal, livliga diskussioner och försöka till kompromisser – man kan inte alltid få igenom allt exakt som man själv vill, men det går alltid att försöka göra det bästa av situationen.
Som förtroendevald är det viktigt att vara påläst, vet vilken ståndpunkt man har och på vilka grunder, men ändå ha förmågan att lyssna in, förstå och ta till sig andras argument och kanske framför allt, bakgrunden till andra åsikter för att kunna jämka ihop de olika ställningstagandena. Mycket lättare i teorin än i praktiken, för vi vill ju alla kyrkans bästa – vi ser bara olika vägar till att nå det målet.

Under de senaste åren har förflyttat mig mellan fem av de tretton stiften i landet. Av praktiska skäl har därför mina förtroendeuppdrag kommit att bli på nationell nivå.
Hösten 2002 tjänstgjorde jag för första gången i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ och sedan fyra år är jag ordinarie ledamot, placerad i Kyrkolivsutskottet vid motionsbehandlingen – utskottet som har hand om motioner om allt från utbildning, medieutredningar, inomkyrkligreflektion till miljöpris. Samma år valdes jag också att ingå i referensgruppen för den nya kyrkohandboken och sedan i höstas är jag andre vice ordförande i Nämnden för Utbildning, forskning och kultur. I och med det ingår jag även i beredningsgruppen för de kyrkliga utbildningarna som just nu håller på att omformas.